Först var de två syskonen reserverade, blyga och försiktiga. De hade färdats i två dygn med buss på skumpiga vägar från den avlägsna bergsbygden i västra Nepal in till huvudstaden Kathmandu. Deras ögon var stora över allt de såg för första gången.
Deras mamma är försvunnen som sexslav någonstans i Indien och ingen vet var hon finns eller om hon ens lever. Pappan har brutits ner av alkoholism och barnens öde blev en offentlighet som tidningen skrev om. Genom tidningen fick en av ledamöterna i Nepals parlament medveten om situationen. Hon talade med Indira som i sin tur talade med Lilian som talade med Tage Andersson som tog upp det med No slaves-gruppen i Pingstkyrkan.
De två små flickorna är 5 och 8 år gamla och tillhör badifolket. De är förutbestämda på grund av kastsystemet, deras personliga utsatthet och traditionen till att likt sin mamma tvingas in i prostutition och slaveri.
Om ingen gör något.
Pingst Örnsköldsvik vill göra något.
Vi, Tage Andersson, Helena Jakobsson och Stefan Beimark har tillsammans med en av församlingens missionär i Asien varit till Nepal en vecka för att träffa olika organisationer som jobbar med eller vill jobba med att på kristen grund befria människor ur slaveri eller förhindra att människor hamnar däri.
De träffade bland annat en indisk pastor som på 24 år fått se en församlingsrörelse gå från 0-9500 medlemmar, en kristen radiostation som vill börja sända program som motverkar traffickingen i Nepal och en organisation som har åtta gränsstationer som varje år möter tusentals unga kvinnor i risk för att föras till Indien som sexslavar. Nepal står inför enorma utmaningar och landets kvinnor behöver all hjälp de kan få. Det stod klart, inte minst efter mötet med en av de kvinnliga ledamöterna i Nepals parlament. Hon hade precis lagt in ett förslag i parlamentet om att sätta in insatser för att hjälpa badifolket som här till de lägsta av de lägsta i Nepal. Kvinnorna i badifolket är i princip predestinerade till att utnyttjas som sexslavar.
Ingen kan hjälpa alla men de här två flickorna kan vi hjälpa, därför har No slaves beslutat att försöka göra något för dem. Att göra något för att bryta deras förmodade framtida slaveri mot möjligheten till frihet och självbestämmande. Genom en partner i Nepal så har vi gått in som församling och betalar nu för att de skall kunna gå i skolan utan att förföljas eller trakasseras på grund av deras ursprung.
Vi fick se de reserverade, försiktiga blickarna bytas ut mot skratt, fnitter och tindrande ögon när barnen för första gången fick leka i en lekpark, åka rutschkana och busa. De fick god mat, äta glass och presenter ifrån Sverige.
Efter en dag tillsammans med flickorna gjorde det ont i hjärtat att skiljas ifrån dem men tacksamheten över att tillhöra en församlingen som så konkret gör skillnad och ger de allra mest utsatta en framtid och ett hopp gör hjärtat varmt mitt i smärtan. Tänk att vi får bära Jesus uppdrag vidare och genom den helige Andes kraft ge människor frihet.
”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” (Luk 4:18-19)
Vi som varit med på resan är tacksamma för Guds beskydd, inspirerade och utmanade för att vi i församlingen skall fortsätta att göra skillnad och hjälpa ännu fler. Hur det skall ske ligger i Guds händer.
